Nu är besättningen samlad igen på Union Island. Jag och Jakob sov över hos Pontus som hade ett superfint hus precis vid stranden. På kvällen var vi på lokala restaurangen som var otroligt mysig med livemusik, god mat och trevligt folk.

Men det var dags att dra vidare, så vi flög tillsammans med 10 andra med ett propellerplan mellan Barbados och Union Island. Det tog en timme, och Daniel och Amanda mötte oss vid flygplatsen som bestod i en landningsbana och ett hus. Union Island är en liten ö i Grenadinerna som lockar kitesurfare och folk som vill njuta av den fina miljön. Det finns en huvudgata där de säljer frukt och grönsaker, ett par minimarkets och några små affärer som säljer allt möjligt. Två gånger varje dag landar planet här, och varje gång tror man att de ska köra rakt in i trädtopparna, men det går alltid väl.

Första kvällen var det fest utan dess like, vilket innebar att dagen därpå tillbringades i ett lite lugnare tempo. Efter en match med det lokala fotbollslaget fick vi en förfrågan om att spela en tävlingsmatch med dom. Så dagen efter satt det lappar över hela byn om att ”Sweden vs. Union Island” skulle spela match och att ”You can´t miss this one!” Vi sprayade Sverigetröjor, gick till planen i procession med lokala killen Mango som gick först och trummade och tutade. Vi spelade en hård match, och hade en hejarklack som bestod av byns turister som hade gemensamt att de bodde närmre Sverige än Karibien 🙂 Det andra laget hade fotbollsskor och var betydligt mer tränade än vi, men helt bakom flötet var vi ändå inte. Det slutade 9-4 till ön, så vi fick tyvärr inte höra vår nationalsång spelas. Efteråt gav representanten för skolan ett tal och tackade oss för att vi deltog i matchen. Vi hade med oss klockor från Paperwatch som vi gav bort till barnen, och det blev en rusning utan dess like. Så nu går alla byns barn runt med vita klockor på armarna.

Efter en dusch och en öl så käkade vi middag som tog så lång tid att få att vi nästan gick därifrån. Och då är vi ändå ganska vana vid Island time. Efter kanske 3,5 timmar kunde vi få gå därifrån och gå och lägga oss med viss träningsvärk.

Nu sitter vi på stamrestaurangen Big Citi och käkar en gratis frukost som tack för att vi hade tryckt deras logga på våra matchtröjor. Vi ska vara här i ca en vecka till, och sen stäva vidare mot Trinidad och karnivalen. Men mer om det senare.

Igår kväll träffade vi Simon från svenska båten Warskavi af Gamleby (theinspiration.se) på favorithaket Blue Room (under happy hour såklart!) De har hela tiden legat före men nu är vi äntligen på samma plats. Eller, nja, åtminstone var han här och vi också. Warskavi är på Trinidad och Aurora någon annanstans (St Vincent?) så båtarna hinner nog inte mötas innan Warskavi ska vidare genom Panamakanalen.

Det blev iallafall en kul kväll med mycket seglingssnack….och rom.

Idag hängde vi på den perfekta (men lite för turistiga) stranden Accra beach och kastade frisbee, solade, badade och käkade glass. Helt i fas med livet alltså. Vi skulle egentligen sett Pontus bekants steel drumming ikväll men vi hade inte hans nummer och glömt bort vart vi skulle, så det blev film och grillning här hemma istället. Helt okej det med!

So long!

Igår var det ju sushikväll i trädgården där vi bor. Vi skulle ta med oss något och bakade en marängäppelkaka. När vi skulle gå ut så visade det sig att ägarna hade bjudit halva stan och jag insåg snabbt att jag måste fixa till mig lite för att anpassa mig till partystämningen. Vi slängde ihop en tonfisksallad också och gick ut för att snacka med alla som kommit. Det var en saling blandning av locals, grannar, hyresgäster och gamla vänner till ägarna. Vi träffade några svenska tjejer som brukade komma hit en månad varje år och snackade lite med dom. En kul kväll med sushi, efterrätter, vin och Banks (Barbados lokala öl).

Idag var vi på Sunbury Plantation House. Det är det mest välbevarade plantage-huset på Barbados och tillsammans med miljön och memorabilian berättar den historien om sockerplantagen, slavarbetet och livet på Sunbury för de rika britterna. När vi satt på uteserveringen i parken för en afternoon tea såg vi också några apor som sprang omkring. De finns lite överallt på ön och är tydligen importerade hit på 1700-talet.

På kvällen hann vi med att träffa Pontus, en surfare från Helsingborg, som ska vara på Barbados/i Karibien i ett år. Vi hängde på Blue Room som numera är vårt favorithak både när det gäller mat och drinkar. Mellan 6-7 är det happy hour och drinkarna kostar 12 SEK. Mellan 9-10 är det happy hour igen, och mellan 10-11 är det gratis drinkar för tjejer (som delar med sig lite till resten av gänget…) 🙂 Inte nog med att drinkarna är billiga, dom gör också väldigt goda hamburgare.
Pontus bor väldigt billigt i ett litet hus vid stranden, vi kom överens om att ses hos honom på tisdag igen då vi ska gå och se på en kille som spelar steel drums som Pontus hade träffat.

Tyvärr hamnar bilderna lite i oordning, men kanske kan ni fundera ut vilka som hör till vilka 🙂

Har ni inte sett resten av besättningens blogginlägg som finns under detta, läs det så får ni reda på vad dom har haft för sig på Union Island. (Nu även med bilder!)

Idag bestämde vi oss för att stanna en vecka till på Barbados, närmare bestämt i Christ Church på sydsidan där vi har spenderat de senaste dagarna här på Barbados. Vi trivs så bra i vår lägenhet med tvättmaskin och grill och strand några minuter bort. Vi ska också få besök av lite roligt folk som vi lärt känna under livet som långseglare. Det är häftigt hur man kan lära känna människor under en resa från Sverige till Karibien och träffa på samma människor lite här och var.

Dagarna som gått har Gulan varit och dykt två gånger. Jag och Jakob har nöjt oss med att snorkla, men det var häftiga vrak som vi såg genom cyklopet. Eftersom vi visste var vraken var så kunde vi skippa att åka med någon arrangör utan bara simma ut själva. Gulan simmade under oss på botten och vi över på ytan. Tydligen hade det simmat runt sköldpaddor nere vid botten men jag och Jakob hade inte sett dom. Men nu kan vi iallafall säga att vi har simmat över sköldpaddor!

För ett par dagar sedan hade vi grillparty med långseglargänget på Ultima Thule. De har nu lyft upp båten och ska få ordning på skäddan. Kul att träffa dom igen, senast var det på Las Palmas där vi låg grannar på marinan. Svenska Niklas som var gästbesättning åkte hem igår (eller var det i förrgår? Dagarna flyter lite in i varandra).

Vi har också varit inne  Bridgetown, Barbados huvudstad. Jag var på jakt efter shorts och bikini och Jakob efter kalsonger, eftersom vi inte tagit med oss så mycket när vi mönstrade av båten. Det var en livlig stad med lyxgata och marknadsgata. På lyxgatan var det inte billigt. Min bikiniöverdel gick på 400 kronor. Jag som aldrig köpt badkläder som kostat över 200… Jakob passade också på att klippa sig. Det var en övervåning där ingen turist någonsin satt sin fot, för den kostade 15 Barbados dollar och när vi gick in vred alla på huvudena och stirrade på oss under hela klippningen. Frisören var nog inte så van vid Jakobs hår, för det tog sin lilla tid och blev väl inte sådär jättebra om jag ska vara ärlig 🙂

Imorrn ska Gulan åka hem. Vi firade av honom med drinkar för tolv SEK styck. Det har nog varit en lite annorlunda semester för honom, men nu kan han iallafall säga att han korsat Atlanten i segelbåt. Flyget går kl 17 och innan dess ska vi byta lägenhet mot en lite mindre för två personer, men den ligger i samma innergård som den vi har nu.

Några bilder från dagarna som passerat:

Aloha!

När vi efter 20 timmar segling äntligen såg Union Island hördes en röst på VHFen. ”S/Y Aurora, S/Y Auora this is Annastar. I have your Swedis friends on board. Come and join us at Petit Tabac”. Skeppare John hade sett oss på AISen och självklart lydde vi order och efter en kvart hade vi ankrat upp bredvid dem. Efter ett blött kramkalas och några lägesuppdateringar senare så seglade vi in till Union Island, var vi spenderat våra senaste dagar. Vi hade som mål att spendera nyår med våra vänner när vi lämnade Sverige för 3 månader sedan, men även om vi misslyckades med detta så var det otroligt härligt att få träffa dem igen och att nu få spendera några veckor tillsammans.

Union Island beskrivs av oss med följande ord:

Kiteparadis, maniana maniana, tomma bankomater, starka vindar, skiftande väder, Cuba Libres med spår av Coca Cola, ”Luftens hjältar”-flygplan, mygg, ankringsproblem (Finns inga bryggor så det är ankare som gäller. Det påstås att en båt skall ha draggat och hängt i sidan på vår i någon minut innan den totalförstörde pulpiten på båten bakom oss. Vi ser inga märken på vår båt men med stål så agerar plastbåtar fint som fendrar.)

Man lär sig snabbt att inget på ön går särskilt fort och de är inte vana vid stora grupper. Calle hade beställt bord åt oss på en av restaurangerna i byn men var tvungen att lova att vi enbart skulle beställa pizza då de inte hade tillräckligt med mat för att vi skulle kunna använda hela menyn. Så det blev pizzafest med rom punch och öl.

Union Island är känt för bra kitesurfning; det blåser bra och man kan köra i princip varje dag. För nybörjare är tyvärr inte ställena lika bra, man behöver kunna åka upp mot vinden och inga stränder här är särskilt långgrunda. Efter en kort kiteintroduktion på land för Amanda, Martin (Lindqvist) och Daniel L dag 2 så tog vi segelbåten till ett något mer nybörjarvänligt ställe där alla tre fick styra själva dag 3. Samtliga lever och har inte fått några större men av sporten än så länge, möjligtvis en blodad tand! Igår och idag har det blåst för mkt för lektioner så istället jobbar vi på att komma in i maniana maniana lunket. Idag har vi lämnat in tvätt, skickat iväg Gulans väska och i eftermiddag skall vi boka in några dyk till imorrn. Det är ungefär så mkt som hinns med i det höga tempo vi numera sitter inne på.

Dax o jobba vidare på brännan här, vi kommer spendera ett par veckor till här.

Igår var vi som sagt på guidning med Hollywood the coconut man. Han skulle hämta upp oss på guest houset kl 10 men följde island time och kom halv 12. Han hade med sig sin syster som hade varit i skolan och skulle skjutsas till stranden för att fläta turisters hår. Sen under dagen åkte vi bl.a. runt till Harrismith house (en ruin vid havet som har varit ett hotell), en sötvattenskälla där lokala barn badade och ett rastafariställe där det satt rastafarianer och hängde för sig själva i skogen. De hade byggt upp ett pyttelitet samhälle och var i princip självförsörjande. Odlingarna bestod av en massa frukt och grönsaker; papaya, mandlar, chilifrukter, bananer, granatäpplen, kokosnötter osv. Sista stoppet för dagen var Codrington College, byggt på 1700-talet och användes och används fortfarande som ett teologiskt lärocenter. Stora och pampiga byggnader som inte har fått det underhåll de kanske borde haft. Barbados är lite så, först några träbyggnader där folk bor 10 personer i ett hus stor som en svensk lekstuga, sen svänger man runt hörnet och ser ett Kentucky Fried Chicken (KFC) eller ett gigantiskt collegeområde i sten. Vi käkade mat hos några Hollywood var bekanta med. Hur gott som helst och mycket billigare än närmare stan. Han berättade att han drömde om att utöka sin business, kanske ordna grillning på stranden på Bottom Bay, eller köpa några hus att hyra ut och kanske en bättre bil för att guida turister i. Jakob som också är businessman gav honom några råd 🙂

Kl 18 var vi på fishfry i Oistins. Varje fredag är det party för turister och locals och de ca 50 grillarnas lågor stod högt i skyn. Vi åt grillade majskolvar, snapper, räkor och en fisk som servitrisen skrev upp på anteckningsblocket som ”dolphin”… Hmm… Enligt en taxichafför säger dock bajanerna dolphin om en fisk som inte är en riktig delfin, man får ju hoppas det.

Idag har vi hittat ett nytt ställe att bo på som ligger lite närmare Bridgetown (huvudstaden) och närmare stranden. Ett jättefin lägenhet som ligger på en innegård där det bor andra familjer i husen bredvid. Det finns också en stor uteplats med grillar och det klättrar apor i träden. Imorrn flyttar vi in dit och bor några nätter.

Och nu på kvällen drack vi några rum punch där dom är som bäst: i St Lawrence Gap hos Ruth. Sen skypade vi med resten av besättningen när vi kom tillbaka till guest houset. De orkar inte segla tillbaka till Barbados för att lämna Gulans packning och hämta oss så troligen skickar vi hans packning med flyg och så åker jag och Jakob ner med flyg till Union Island. Men det är några dagar tills dess… Island time 🙂

Nu borde Aurora kommit fram till Union Island. Om det vet vi intet, men vi vet att jag, Jakob och Gulan var på den hittills bästa stranden vi varit på ever. Crane beach på Barbados ska ju vara en av världens tio bästa stränder, men bredvid den ligger Bottom beach, och där är man nästan helt själv. Inga vattenskotrar eller WIFI så långt ögat kan nå. Att komma dit är lite tricky. Vi tog bussen mot Sam Lord´s castle som gick från St Lawrence Gap. Det tog 45 minuter och kostade en US-dollar. Bussen körde i en rasande fart förbi kolonialhus, sockerplantager och turkosa villor med New Orleans-verandor och vid slutstationen fanns en liten supermarket och en matvagn där vi beställde baked pork med ris. Därifrån tog det ca 20 minuter att gå nerför backen till Bottom Bay. Vi var kanske ett sällskap av tre som var där, förutom Hollywood, the coconut man. Han och hans kusin sålde kokosnötter, rom punch, några armband och hade tio solstolar som de hyrde ut. De var födda i byn bredvid stranden, levde runt stranden, jobbade på stranden och hade aldrig lämnat Barbados. När koksnötterna tog slut klättrade han upp i trädet och plockade fler. När Jakob och Gulan var och badade så kom han fram till mig och försökte få mig att bli hans älskarinna (”Your husband doesnt need to know anything!”) och sälja på mig marijuana men jag avböjde.

Stranden var fantastisk! Däremot var vågorna väldigt stora och de varnade för att simma ut långt i havet. Det var det dock inte tal om, eftersom det var i princip omöjligt att komma ut längre än 50 meter pga de brytande vågorna. När vi skulle hem kom vi överens om att Hollywood skulle köra oss eftersom vi inte gärna ville gå hela uppförsbacken till bussen och vänta på en buss som vi inte visste när den skulle komma. För 60 Barbados-dollar (ca 200 kr) fick vi en resa i en skumpig bil utan säkerhetsbälten, hög reggaemusik och två armband. Väl i bilen bestämde vi också att han skulle plocka upp oss vid vårt guest house imorrn kl 10 och köra runt oss till några sevärdheter som t.ex. ett vattenfall. Kvällen ska avslutas i Oistin där det är fisk- och hummerkväll från kl 18.

Här kommer lite bilder från dagen.

Nu har jag förhoppningsvis fem minuter på mig innan internet lägger av igen, så jag ska försöka ladda upp lite bilder från Atlanten och några härifrån Barbados. Det är bara de som jag (Sofie) har tagit men tvillingarnas kamera har varit framme lite mer än min. Dom bilderna kommer lite senare.

För en timme sedan åkte Aurora iväg från Port St Charles och jag, Jakob och Gulan stannar här i Barbados för en veckas chill. Daniel Ljunggren skrev på customs-pappret att han numera är skeppare och nu bär det av till Union Island.

Idag var vi annars och handlade mat på Eddies Supermarket på Church Street i närheten av marinan. Människor är väldigt trevliga här, alla har något att prata om. På gatorna står folk och hänger och verkar göra mest ingenting. I affären fick vi hjälp av alla (inklusive kunder) att handla. Alla ville önska gott nytt år eller berätta om hur man lagar till alla ingredienser. Vi köpte många jerk och bajan kryddmixer. Frukt var dyrt. Sen hjälptes alla åt och lasta in i en minibuss och körde grejerna till marinan. Värmen var tryckande idag, men efter lunch kom en rejäl regnskur som varade i ett par timmar.

Snart ska vi ge upp här vid poolen, åka till hotellet och käka en fantastisk middag. Maten är helt otrolig här. Världens godaste ribs för 60 spänn.

Nu avslutas ett kapitel i www.segla.nu, och det är kategorin Sverige-Kanarieöarna. Nu är det Kanarieöarna-Karibien som gäller. För imorrn tänkte vi ge oss av över Atlanten, där vi kommer att fira jul och komma fram lagom till nyår om allt går according to plan. Sen kan överfarten ta längre tid än 20-någonting-dagar, men det är inte något vi kan göra så mycket åt. Mat har vi iallafall för betydligt längre tid än så. De senaste dagarna har vi bockat av våra listor och försökt göra vårt bästa för att inte lägga till fler punkter. Nu börjar vi närma oss men vi har några timmar kvar innan båten är färdig för Atlantsegling. Finnarna på grannbåten Ultima Thule tänker också sticka imorrn och ska liksom oss ta en provsegling ner till sydliga hörnet av Gran Canaria för att kolla riggen och lite annat innan man ger sig iväg på riktigt.

I högra hörnet på denna sida finns en liten ruta med kontaktinfo. Där finns en länk till vår SPOT-sida där ni kan se vår position. AIS:en (marinetraffic) kommer ni bara att se i ett dygn ungefär. Ni kan skicka sms till vår satellittelefon. Väderprognoser är vi inte lika beroende av som tidigare då vi fått igång vårt system att få ner dom själva.
Sveriges radio (Vaken med P3 och P4) kommer förmodligen att ringa och prata med oss under överfarten, men vi vet inte vilken dag.

Efter ungefär två veckor i Las Palmas kan vi bjuda på några tips:

– En billig och välsorterad marknad finns i korsningen Calle Barcelona/Calle Galicia.
– Närmaste postkontor (från marinan sett) är korsningen Paseo de Cayetano de Lugo/Calle de Matias Padrón.
– Lilla marinan/katamaranmarinan är bra (och billigare) för de som behöver reparera mm. på båten. På den bryggan kan man vara lite ”stökig”, medan man får tillsägelser i den stora marinan.
– Marinakontoret har jäkligt långa väntetider (iallafall under vår vistelse), så se till att betala rätt antal dagar från början du tänkt stanna, annars får du sitta i en två-timmarskö för att göra det i efterhand.
–  I gamla stan (till vänster sett från marinan) finns en stor shoppinggata (Calle Triana) där bland annat H&M finns. Taxi dit kostar 3-4 euro. Att gå tar 20 minuter.
– Om man behöver köpa eller sy tyg så finns El kilo de Travieso på Calle Travieso. De kan inte ett ord engelska men är billiga och har stort utbud. Vi sydde upp två slingerkojer hos dom för 18 euro.
– Om man ligger i lilla marinan och behöver någon typ av trä så kan man fråga båtbyggarna intill. De hjälper gärna till, speciellt om man är tjej 🙂
– Bada inte på den närmaste stranden, där släpper de ankrade båtarna ut sina toatankar (baserat på baderfarenhet). Turligt nog finns det iallafall duschar 🙂
– El corte ingles är en butikskedja som kör matvarorna till båten. Där tänkte vi handla först men det var alldeles för dyrt. Vi hyrde en bil och handlade istället på ett stort varuhus bredvid IKEA utanför stan. Hiperdino ligger till vänster från marinan (fem minuter att gå) har också utkörning men de har mindre utbud.
– Restaurangerna vid marinan tycker jag är ganska prisvärda och har generellt väldigt god mat i jämförelse med andra marinaområden vi varit i. Däremot finns billigare (och dyrare) alternativ längre in i stan.
– På Sailors bar i marinan träffas svenska seglare varje fredag.
– Om du har gasflaskor med svensk koppling så är det omöjligt att fylla på dom här. Gör det istället i Cascais i Portugal och köp eventuellt de blå camping gaz-flaskorna här för att ha under överfarten.

En lista av detta slag är ju alltid subjektiv men förhoppningsvis kan den hjälpa nån!

Om 20+ dagar är vi i Karibien!! Wish us luck och håll tummarna! 🙂

Idag kom den första av två i den gästbesättning vi ska ha med över Atlanten; Amanda. Efter en rundvisning av båten, powernap och en lunch så var hon redo att ta sig an uppgiften att hitta på maträtter till överfarten.

I övermorgon kommer Jan alias Gulan ombord. Sedan är vi fulltaliga.

Jakobs föräldrar åkte från Las Palmas idag, och Daniel L´s familj och brorsornas familj är här några dagar till. Igår var vi och åt på en fin restaurang i stan allihop. (Bilder kommer) Förutom att min beställda ”medium well” snarare var ”medium rare” så var det helt okej.

Nu har vi några dagar kvar med jobb på båten och lite allmän planering innan vi ska åka. Onsdag siktar vi på. Vädret har varit ganska dåligt här med ca 15-20 grader och regn-sol-regn-sol-regn osv, men enligt uppgift hemifrån är det bättre än i Sverige iallfall. Mina föräldrar hade 40 cm snö igår, och enligt en kille i grannbåten var det -33 grader någonstans norr om Gävle.

Hörs senare!

Äntligen i Las Palmas på Gran Canaria!
Knappt hade vi lagt till (inne i marinan fanns en plats trots att ARC:en borde ha gjort marinan fullsatt) innan vi träffade folk som vi mailat och pratat med under de två år vi planerade seglingen. Så kul att se kända och okända ansikten 🙂

Seglingen hit gick bra, tog fem dygn och det blev en hel del motorgång. De första timmarna gick jättesnabbt, och ETA visade 70 timmar. Ett dygn senare var det fortfarande 70 timmar. Och dygnet efter det likaså. Denna överfart är alltså döpt till 70-timmarsresan.
Vi hade Jop och Berber med oss som hade liftat från Holland ner till Lagos två veckor tidigare. De hade extra kul åt delfinerna (vilka vi nu har tröttnat lite på) men under inseglingen till Las Palmas var det stiltje och man kunde se 15-20 delfiner från flera meters djup när de simmade kors och tvärs bredvid båten. Då tyckte även vi att det var lite häftigt 🙂 Första måltiden som intogs efter fem dagar till sjöss var underbar! Nu är det mest måltider ute som gäller, det är ganska trist att diska…

Igår gick starten för cruising-klassen i ARC. Vår kompis Martin som följde med över Biscaya seglar på en finsk båt och Micke som vi mailat med och träffat i Las Palmas hittade tillslut också en båt att korsa pölen med. Överallt i stan sitter det lappar av folk som vill hitta en båt. Många simmar till och med ut till de båtar som ligger för ankar och frågar om de kan få hänga med. Så brist på besättning har man iallafall inte här.

Något som det inte heller varit brist på är familj och släkt. Jakobs föräldrar är här och hälsar på, tillsammans med min (Sofie) kompis Lena, Daniel L´s bror och pappa med respektive, och brorsornas föräldrar. Kul att hinna ses innan man ger sig av på det stora äventyret.

Vi beräknar att sticka iväg över Atlanten någon gång runt fjärde, femte december. Vi ska vänta in två kompisar som kommer och så ska en hel del fixas med båten. Och mat ska inhandlas. Här beställer man det man vill ha från t.ex. Corte de Ingles och sen kör dom ut det till båten. Mycket behändigt.

Nu inatt (natten mot onsdag den 28:e) var vi också med i radio igen en snabbis. Det var Vaken i P3 och P4 som ringde upp och pratade några minuter. Jag tror inte att det finns ett klipp med bara intervjun, men hela avsnittet kan lyssnas på i efterhand på deras hemsida.
Update: Länken till klippet ska vara HÄR! 11:30 minuter in.

Äntligen börjar vi komma ner i tempo. Det känns som en lyx att kunna ligga fyra nätter i rad på ett och samma ställe utan att behöva stressa vidare till nästa hamn. Denna ”slapphet” har också gjort att vi inte orkat blogga (brist på stabilt internet är iofs också en stor orsak). Hur som helst, här kommer en redogörelse för vad som hänt sedan förra blogginlägget.

Vi lämnade Vigo mitt i natten och, efter att ha gått ut en bit från kusten, satte vi kurs söderut. Vinden och vågorna hade vi i aktern och vi varvade olika segelsättningar med motor när vinden dog. Efter att det blivit ljus skymtade vi efter ett par timmar Ilhas Berlengas som är en ögrupp 5-6 distans utanför Portugals kust.

Det är en mäktig syn att se stora klippor sticka rakt upp från havet bara någon halvtimme efter man haft 1-2000 meter djupt. Vi tog oss runt ögruppen och ankrade (för första gången) utanför det gamla munkfortet på ön Berlenga. Därefter sattes dingen i sjön och i två omgångar rodde vi in till stranden. Trots att vi låg på läsidan från vågorna så gick det bra med sjö och stundtals fick den som satt vid årorna ro utav bara den för att inte båten skulle dras in mot klipporna. När alla hade fått gå iland och kommit tillbaka till båten serverades köttgryta och chokladpudding i solnedgången.

Mörkret kommer snabbt här nere och efter mat och disk var det bara att dra upp ankaret och köra vidare. Nu var siktet inställt på Cascais utanför Lissabon och dit kom vi i gryningen. Det är en turiststad men trots lågsässong är de flesta restauranger, caféer och butiker öppna. Vädret här nere pendlar mellan 25 grader när det är sol och 12 grader när det är mulet och regnar. Vi får rapporter om runt nollan i Sverige och då känns det extra skönt de gånger shortsen och t-shirten åker på.

Det har gått ett tag sedan vi kom hit och vi har hittat på massa olika saker. Jag och Sofie tog t.ex. två hotellnätter i Lissabon medan resten av gänget lärde sig vågsurfa och besökte en fin bergsby. I Lissabon åkte vi den klassiska gamla spårvagnen, besökte oceanium (stort akvarium med hajar, rockor, uttrar och andra fiskar) samt gick på bio. Jag hade även fått en middag i födelsedagspresent av Sofies föräldrar och den tog vi på en av Lissabons finare krogar. Tack för presenten! 🙂

Sista dagarna har vi haft sällskap av grabbarna på Lady som vi träffade i La Coruna. Vi har varit ute och ätit några gånger tillsammans och igår var de med och överaskade mig med tårta ombord. Igår lämnade även Martin Lindqvist oss för att mönstra på en finsk båt som ska delta i ARC-rallyt mellan Las Palmas och Karibien. Vi hållar tummarna för att han får det bra och Lucky Lady kniper en bra placering i tävlingen!

Vi hade tänkt ta oss hela vägen härifrån till Kanarieöarna men efter att prognosen ändrat sig fick vi konstatera att det inte skulle gå. Idag blåste det kuling så vi tog en fixardag med båten istället. Solpaneler kopplas i detta nu in och vi har även kollat igenom det trycksatta sjövattensystemet. Senare ikväll ska det mojna något och då kastar vi loss härifrån för att under ca ett dygn ta oss ner till Algarvekusten. Där kommer vi förmodligen få vänta ut ett par dagars stiljte följt av någon dags motvind. Men prognoserna kan ändra sig igen och då måste vi vara beredda att göra detsamma!

I måndags hade vi planerat att ligga kvar i La Coruna och ringde till och med segelmakaren på morgonen och bokade tid. Men efter att ha kollat väderprognosen och konstaterat att vindarna var perfekta (vilket de inte alltid är runt Spaniens nordöstra hörn) bestämde vi oss för att dra vidare. Martin J, som hade besök från Sverige, stannade i land medan vi andra vid sjutiden på kvällen checkade vi ut från citymarinan och åkte och tankade. Vindarna höll i sig i ca 16 timmar innan motorn sattes igång och vi fick tuffa in mot land.

Bayona

Vi hade fått tips om att detta skulle vara ett bättre alternativ till La Coruna som första anhalt efter Biscaya. Men det visade sig att detta förmodligen var mer en sommarstad. Till skillnad mot La Coruna var det exempelvis tyst på stan vid halv tolvtiden. Vi hittade dock ett ställe som serverade mat och de som var hungriga tog sig en tapastallrik.

Dagen efter tyckte Daniel, Daniel och Martin L att byn var för ”tråkig” och ville in mot grannstaden Vigo. Jag och Sofie kände att vi ville utforska fortet och den gamla delen av staden mera. Så medan grabbarna tog seglade båten längre in i viken tog vi en promenad och en riktigt god spansk lunch. Sen tog vi bussen mot Vigo för att utan karta leta runt i dryga två timmar (sista halvtimmen i ösregn) innan vi hittade marinan där Aurora låg förtöjd.

Vigo

Vigo är (enligt uppgift från Martin L) Spaniens 14:e största stad och går från vattnet upp längs en stor kulle. Så vart man än går i stan så är det uppförs- eller nedförsbacke som gäller. I marinan där vi ligger har det de senaste dagarna kryllat av optimistjollar på grund av någon form av mästerskap. De gamla jolleseglarna ombord verkar sugna på att kapa en båt och själva åka ut. Annars har det inte hänt så mycket här i Vigo. Alla har tagit det ganska lugnt och sett på film eller läst böcker. På Halloween var iofs Danielx2 och Martin L ute och såg vad partylivet hade att erbjuda. De verkade ganska nöjda dagen efter och berättade om såväl trevliga spanska grabbar som fussballspel. Det passades även på att tvättas men pga av sega torktumlare på tvätteriet så förvandlades Aurora till ett spindelnät av linor och tvätt.

Ikväll/natt planerar vi att kasta loss för att segla söderut med Lissabon som mål. På måndag säger iofs prognosen att det ska bli stiltje så vi får se om vi tar en paus i någon hamn då. Eller så provar vi kanske ankaret för första gången?

Lite bättre väder fick vi idag, runt 20 grader och strålande sol. Alltid lika härligt att sticka ut huvudet och se en klar himmel. Mer sånt!

Alla utom jag och Jakob var ute och tokfestade igår. Vi såg Jonas Gardells serie på SVT play (rekommenderas!) och sa farväl när de dansade ut i natten. På något mirakulöst sätt lyckades de vakna före oss och efter en croissant så påbörjades operation storstädning. Allt sorterades, lyftes på, torkades och dammsögs. En dyna till förpiken som låg på vädring uppe på däck slet sig och påbörjade sin egen jordenruntresa i marinans vatten. Som tur var fick franskbåten bredvid syn på den så vi fick utföra en liten räddningsaktion. En annan tråkig sak var att det fanns ett två millimeters lager med halvt intorkat skinkspad längst ner i kylboxen. Mmmm!

Under eftermiddagen så gjorde alla lite vad de hade lust till, dvs sola och internet och allmänt bakishäng. Jag och Jakob gick iväg och kollade in Torres de Hercules, ett 1900 år gammalt fyrtorn som fortfarande är i bruk. Tänk vad många seglare som genom tiderna har angjort kusten med denna fyr!

På kvällen gick vi ut och käkade med tre killar från en svensk båt som ligger på samma brygga som vi. Dom ledde oss in på en restaurang där de hade tapastallrikar för 2 euro styck, jättegod mat! Det verkar inte vara så många utländska turister här, och på restaurangerna pratar dom inte så mycket engelska, så ibland blir det en chansning vad man får på bordet.

Som jag skrivit tidigare så har vi ju Martin som ska segla med oss några veckor. Bild på honom såg ni i förra inlägget. Eftersom det är så tråkigt med vanliga presentationer så kommer här tre snabba frågor och hans svar:

1. Du hoppade på precis innan vi skulle segla över Biscaya i oktober. Är du helt knäpp?
Ja.
2.  Ser du skillnad på tvillingbrorsorna Martin och Daniel?
Nja… njä. Nej. Ibland.
3.  Bästa och sämsta måltiden ombord so far?
Bästa: Tonfisksallad. Sämsta: Tonfiskpasta

(Nu verkar det ju på Martins svar här att det är mycket tonfiskrätter ombord, men det vill jag inte påstå att det är)

Imorrn ska vi ringa en segelmakare som ska reparera vårt storsegel, och förhoppningsvis komma iväg till ikea! Vi måste köpa en bättre hink att ha de använda toapapprena i. Tyvärr har den vält några gånger när vi seglat och spritt bajspapper på toan, till Daniel J´s stora förtret eftersom han bor i förpiken och måste passera toan för att komma ut i salongen.

PS: Jakob ville inte att jag skulle lägga upp bilden där han ser galen ut, men det får han bjuda på tycker jag!

Vi överlevde!
Det såg ut som att vi skulle få en ganska soft överfart över Biscaya. Så blev det också, de första dygnen. Vi seglade slör i ostliga vindar med genua, storsegel och mesan. Ibland gick det lite väl långsamt och vi fick putta på med motorn. För första gången fick vi se delfiner (eller tumlare? Vad är skillnaden?) i dagsljus. Häftigt att sitta i fören med ett ben på varje sida och ha ett stim med delfiner som lekte framför en. Man såg dom på några hundra meters avstånd, en delfin som kom hoppandes emot oss i full fart, följd av resten. Som att den ena ropade ”Kolla! Vad är det där? Vi drar dit!” Snabbt simmade de runt båten, och längs sidorna precis under vattenytan för att hoppa synkroniserat när de kom fram till fören. När man satt där framme såg man dom så tydligt, hade jag böjt ner armen hade jag kunnat klappa deras glänsande ryggar när de hoppade. Delfinljuden hördes på långt avstånd och även inne i båten genom skrovet. Under överfarten fick vi många såna besök tillsammans med en hel drös med fåglar som pustade ut på vår båt.

Temperaturen har långsamt ökat under vår resa från Sverige. Vi har fått rapporter om vinterkyla och frostiga bilrutor. När vi lämnade Sverige i början av oktober var det kyligt, men ännu inte förvinter. Temperaturökningen (eller snarare frånvaron av temperatursänkning) har alltså smugit sig på. Nu kan vi konstatera att vi har dagar med 20 grader, sol och varmt vatten, men som vanligt finns det också bakslag med molniga och regniga dagar.

Maten ombord har bestått i frukt, frukt och frukt. Frukt som ätits upp, frukt som har möglat, nät med frukt som lossnat i ena änden och stångats mosig mot en vägg i vågrörelserna. Men också en del riktig mat. Som chicken nuggets, köttfärssoppa och chili con carne. Det var däremot innan Vädret med stort V kom. Då blev det bara knäckemackor med kaviar och godis.

Vi hade hela tiden koll på att ett område med stark vind skulle hinna ikapp oss lagom till att vi skulle vara framme i La Coruña. Väderleksprognosen varnade för vindar uppemot 20 meter/sekund i medelvind (kuling är 14), och Biscaya är inte nådig med vågorna. Så vi var beredda, och det var ganska spänt vi väntade på att vinden skulle öka under fredag kväll. Och det gjorde den, tillsammans med våghöjden. Nu har vi en del långseglare som läser vår blogg, och de har säkerligen upplevt den här typen av vågor tidigare. Men för er som aldrig har varit ute på havet i en liten båt, eller för er seglare som inte har upplevt Biscayavågor, så kan jag säga att dom var HÖGA. Sjön bygger upp så snabbt här, så med hjälp av vinden ökade våghöjden avsevärt på bara några timmar. Kontinentalsockeln som går utanför bukten och som gör att botten stupar från 200 meters djup till 4500 meter, gör Biscaya ökänt för sina vågor. Det var ett träningspass att stå vid rodret. Det kändes stundtals som att man var med i Volvo Ocean Race. Eftersom vi måste parera vågorna för att inte få in dom största från sidan med risk för omkullslagning kunde vi inte använda autopiloten. Den känner bara av vad som händer här och nu, och kan inte se när de högsta vågorna kommer in. På dagen går det bra, då ser man de farliga vågorna tydligt. Men på natten när månen döljs bakom mörka moln och det enda man hör är ett stort mullrande brus innan vågen bryter vid båten, gäller det att vara snabb. En missbedömning inatt om när vi skulle vända för att pricka La Coruña gör nu att vi istället för en mer bekväm läns med vinden bakifrån tvingas ligga på halvvind i 20 meter/sekund och vågor som berg. Vi har nu tre timmar kvar enligt kartprogrammet när jag skriver detta. Jag ligger i kojen som är genomblöt av saltvatten som tar sig in i ventilerna av översköljningarna, och fjärde och femte revbenet på vänstersidan ömmar efter att ha fallt från köket över till navigationsbordet av en stor våg. Tur för mig, men oturligt för Martin J så råkade han sitta just där. Lyckligtvis klarade han sig utan skador.

I boken Ensam med havet av Sebastian Näslund skriver han att det var på Biscaya som han tappade sin romantiska bild av havet och att han där lovade sig själv att aldrig mer önska sig mer vind. Jag har aldrig gillat storm till havs och kommer aldrig att göra det. Segling är bäst i varmt klimat med små vågor och lagom med vind. Brorsorna tycker om storm desto mer, vilket jag nog aldrig kommer att förstå mig på.

Nu väntar ett par timmar till av denna tvättmaskin innan vi angör Spanien och La Coruña. Sedan vi påbörjade den tidsödande och mödosamma renoveringen av båten som gjorde oss försenade från Sverige så har jag längtat till att angöra spanska kusten efter Biscaya. Efter Biscaya öppnar värmen upp sig, höststormarna är inte lika starka, och det är med en enorm lättnad som jag kommer att ta ett kliv iland och lägga mig på bryggan och se upp mot den spanska solen. Och när jag tagit mig upp igen och vi säkrat båten med för- och akterspring så blir det champagne!

Tack till alla er som skrivit till vår sattellittelefon med väderprognoser, roliga historier och uppmuntrande ord!

Update samma dag kl 23:
Sedan ganska många timmar är vi tryggt fastknutna i La Coruña. Vi bytte marina till den som låg lite närmare staden och det var ett bra byte! Supertrevlig hamnkapten, helt okej toa/dusch-utrymmen och två svenska båtar. En med tre killar i ungefär vår ålder och en med en familj. De hade varit ute i 44 meter/sekund utanför Cuxhaven och blåst bort sina segel. Nu är dom fixade och vi ska hjälpa dom hänga på storseglet imorrn.
Mysig stad annars. Många små gränder, mycket folk ute. Man köper sin tapastallrik för 1 euro och står på gatan och äter den medan man gestrikulerar ivrigt.
Vi har också passat på att tvätta, vilket var en trevlig sak att göra eftersom ingen har tvättat på mer än 20 dagar. Ett underställ som används dagligen i 20 dagar luktar inte så gott 🙂