Karibien – Sverige 2016

Bermuda 3-15/6

Posted on 2nd juli, 2016 under Karibien - Sverige 2016 Inga kommentarer

Första dagen på land och vid kaj blev det lite så att luften gick ur oss och vi gjorde inte så många knop. Eller ja, Magnus och Martin var minsann inte långsamma ut och rekognoserade St. George’s i jakt på lite internet och en kall öl. Men i allmänna drag så tog vi det lugnt och njöt i stora drag av att ha tillgång till en vanlig dusch med varmvatten, en toalett man kan spola i och att kunna kila upp på landgången och ha gräsmatta under fötterna närhelst vi kände för det. Dock kanske det bör tilläggas, för att ge lite perspektiv, att toaletten i Capten Smokes’ är ett litet skjul i form av ett enda rum med en liten bänk, handfat och duschhörna, samt en toalettstol bakom en skev dörr. Eftersom det var där routern satt så fick någon i gruppen vid flera tillfällen helt sonika uträtta sina behov bakom den skeva dörren medan någon människa från någon annan båt satt och utförde sina aktionstransaktioner till Denver via Skype, fast planterad på bänken. Vi firade i alla fall med en rejäl burgarmiddag på kvällen!

De första dagarna låg vi kvar i Capten Smokes’ Marina där det mot betalning fanns tillgång till både landström, wifi, dusch och toalett. Och bra stämning på kajen med de andra båtarna som låg där, som mest var vi fyra stycken samtidigt. Vi ville unna oss det efter en dryg vecka till havs, och under tiden tog vi lite helg och bekantade oss med St. George’s, närområdet och öns huvudstad, Hamilton. St George’s är med på Unescos världsarvslista och stans centrum är verkligen underhållt i gammal stil och lilleputtlandsgulligt, men det har inget större utbud av någonting alls, och det var lika pastellfärgat som det var på Barbuda. På promenad utforskades närområdet runt om halvön och det var vackra vyer ut över turkosfärgat paradis i alla möjliga riktningar, blandat med en del stämningsfulla gamla fort och en del annat smått och gott. I en liten paradisvik med en liten strandbar skulle det vara party dagen efter, vilket ju givetvis måste utforskas, och i Tobacco Bay vet de hur man håller en bra strandfest! En busstur till Hamilton gick längs med slingrande vägar omgivna av vrakfyllda vikar i turkosskalans alla färger, och själva stan var riktigt trevlig. Storstadskänsla, med bra shopping, och en charmerande konstrastrik blandning av karibiskt och brittiskt.

Med total avsaknad av intentioner att fira nationaldagen flyttade vi oss till Mangrove Bay på Bermudas nordvästkust, just väster om Dockyard som är det tredje navet på ön tillsammans med Hamilton och St. George’s. Bermuda är som en avlång fast snirklig form i nordost-sydvästlig riktning, och på norrsidan är ön nästan helt omgiven av väldigt grunda korallrev som gör det omöjligt att ta sig in till land utan att först komma in i någon av kanalerna som passerar i närheten av St George’s. Dessutom är djupet på stora delar av dessa korallrev inte uppmätt, så det är inte helt kartlagt territorium, något som gör navegationen lite extra klurig. Vad som framstår helt klart är i alla fall hur lättförsvarad Bermuda är! Efter att ha snirklat oss mellan några bojar och genom lite icke-kartlagt område kom vi i alla fall fram till Mangrove Bay, hälsades välkomna av en sköldpadda som snirklade runt bland de ankrade båtarna och hittade oss en ganska risig och övergiven boj att ankra fast oss vid. Sköldpaddan döpte vi till Terry och han kom på dagliga besök! Av att prata lite med de på båten brevid och damen på apoteket tvärs över viken visade det sig att vår boj inte hade använts på något år, och att ägaren sålt sin båt och helt enkelt bara låter den ligga där. Perfekt för oss!

Med Mangrove Bay som bas gjorde vi ytterligare en tur till Hamilton, inspekterade The Market Place, öns matbutikskedja, snorklade både i närheten av Aurora och gav oss iväg på både snorklings- och dykäventyr längre bort. Det började bli svalare om kvällarna, och det märks att vi seglat nästan rakt norrut från Antigua och Barbuda, för nu introducerade vi mjukisbyxor på våra tekvällar i sittbrunnen. Vi utforskade våra mer kriminella piratläggningar, och halvstal en jolle när vi helt enkelt inte orkade vänta på att resten av gänget skulle komma tillbaka med nyckeln till vår egen jolle (men hann precis lägga tillbaka den stulna jollen på sin ursprungliga plats innan ägaren dök upp!). Vrakplundring är också en spännande aktivitet, och den övergivna om än en gång i tiden väldigt stiliga lilla segelbåten som låg vid vår grannboj bjöd på någon god bok när vi inte kunde låta bli att göra ett litet besök. Den informativa apoteksdamen hade berättat att ägaren suttit i fängelse de senaste tio åren, och att båten därför bara ligger där och väntar på bättre tider. Vi hade det i stora drag riktigt bra, men ägnade oss såklart en hel del åt att pyssla om Aurora på alla möjliga vis inför nästa överfart. I Hamilton köpte vi rejält med nya rep och bytte ut lite slitna rep, samt ersatte de provisoriska lösningar vi gjort på haverierna vi fått på väg från Barbuda. Med nytt fockskot, preventrar, ny storkick och nytt bomuthal känns hon betydligt fräschare! Mastskenorna smordes in ordentligt med drylube på sprayflaska, vi kontrollerade och drog rätt rodret som dragit efter, surrade om jollen för att motverka de begynnande nötskadorna vi ådragit oss hittills, fixade startbatteribrytaren, trimmade riggen och tätade hålen i sprayhooden där diverse sladdar löper in och ut. Bland annat. Och så handlade vi fruktansvärda mängder mat! Vi fyllde fem kundvagnar på The Market Place i Somerset och körde kundvagnsrally ner för asfaltsvägen nästan hela kilometern ner till bryggan i Mangrove Bay. Det var nog något av det roligaste jag har gjort i mitt (relativt) vuxna liv! The Market Place hade generellt sett ett bättre urval av produkter än vad vi hittade på Antigua, och var prismässigt lite billigare, men det skapade viss frustration att de varken hade vanliga havregryn, muesli, vakumpackat rågbröd, uht-mjölk och kanske viktigast av allt – de hade inte vår gemensamt utkorade favoritsmak (sourcream and onion) av favoritmärket (Ruffles) när det gäller chips!

Den 12:e lättade vi ankar från Mangrove Bay och gav oss tillbaka till St. George’s. Eftersom det ändå är där vi behöver deklarera ut, och det är närmast själva utfarten ur atollen och åt det hållet vi ska segla kändes det som en bra utgångspunkt. Vi låg där ett par nätter, kompletterade lite av mathandlingen vi inte lyckats ordna i Mangrove Bay, fick vår smutstvätt tvättad, fyllde på gasoltuben så vi med goda marginaler klarar oss hela vägen till Azorerna, fixade och donade färdigt med de sista förberedelserna ombord. Vi hade tänkt avgå den 14:e, men när fixandet och donandet drog ut på tiden och vi insåg att vi inte skulle komma iväg förrän i skymningen bestämde vi oss för att sova för ankar en natt till och ge oss iväg tidigt den 15:e i stället. Det är värdefullt att hinna få känna att man är klar, och pusta ut lite innan man går vidare i stället för att bara stressa vidare. Och vi har verkligen jobbat en hel del på den här resan, det är inte bara att glassa runt och ha det bra. Vi avslutade vår vistelse på Bermuda med middag på The White Horse, samma ställe där vi firade med burgarmiddag när vi ankom, och sen firade vädrets makter med oss genom att låta regnet ösa ner över oss resten av natten. Vi ankom Bermuda i regnet, och vi spenderade vår sista natt på Bermuda, i regnet.

Första överfarten – Barbuda till Bermuda (25/5-3/6)

Posted on 30th juni, 2016 under Karibien - Sverige 2016 1 kommentar

De första dagarna vi var på väg hade vi fint väder och bekväm gång, men trots både det och sjösjukeplåster var vi alla lite trötta och lätt illamående. Det tar sin lilla tid att vänja sig vid det hela – Auroras rörelser, dygnsrytmen med nattpass och det hela i största allmänhet, speciellt för de av oss som inte har så mycket seglingserfarenhet. Bara det att allt tar så lång tid och energi för att man konstant behöver balansera upp vågorna eller hålla i sig gör att tröskeln för att göra saker blev ganska hög. Nog för att Aurora har ett för sin standard både rymligt och luxuöst utrustat kök, men det tar ändå sin tid att laga mat åt fem personer (varav tre hungriga gossar) ett par gånger om dagen, speciellt eftersom vi nu vill få unna oss att spara pås- och burkmat till dåligt väder och satsar på lite mer rejäl mat tills vidare.

Efter ett par dagar fick vi vårt första besök av delfiner, även om de varken kom särskilt nära eller stannade särskilt länge. Men mer skulle det bli under vår resas gång! Ungefär samtidigt fick vi våra första omgångar av lite sämre väder, med lite större vågor, korssjö och en hel del salta skvätt upp på däck. Däremot kan jag inte riktigt påstå att jag förstår varför det nödvändigtvis ska vara just på nattpassen som det regnar och blåser upp som mest. Nätterna var vackra, ofta stjärnklara, och jag har aldrig sett så vackert blinkande stjärnor. För att inte tala om marelden… Själv hade jag aldrig sett mareld tidigare, och första gången jag såg det blev jag verkligen som trollbunden, det kändes alldeles magiskt, som något hämtat ur en disneyfilm.

Dagtid fortsatte vi att pyssla med än det ena, än det andra som gjorde våra liv lite mer bekväma och praktiska ombord. Bara att hålla ordning på alla råvaror, framförallt färskvarorna i form av frukt och grönsaker kräver ett visst mått av dedikation och underhåll, det ska gås igenom, kikas på, vändas på, klämmas på och det som är på väg att bli dåligt ska sållas ut för att användas så snart som möjligt eller slängas om det redan är försent. Vi hade valt att frossa i bananer, för de var mycket billigare än äpplen och annan praktisk frukt, och även om vi fått dem i väldigt varierande mognadsgrad precis som efterfrågat så mognade allihop betydligt fortare än vad vi hade hoppats på. Det blev banan på nattpassen, som mellanmål, banangröt till frukost, bananscones, och till slut gjorde Martin en strålande insats med de sista bananerna i form av bananshakes. Majoriteten av Auroras besättning var involverade i nämnda bananshakes, bör tilläggas, eftersom de tillverkades på inrådan av fröken Ines som även stod för skalandet av de mer mögliga exemplaren, och varmt assisterad av Magnus, som blivit känd som allas vår bananbrytare. Kapten och undertecknad nöjde sig med att övervaka köksbestyren från sittbrunnen och invänta slutresultatet. Vid det laget hade vi ändå blivit tvungna att slänga en ganska stor del, tyvärr. Men man lär sig vad som håller och hur det fungerar! Inte bara lärde vi oss en del om maten ombord, utan vi hade även intressanta och lärorika dagar rent båttekniskt. Fockskotet nöttes av mot ett av stormastens vant och bomuthalet till storseglet gick av för att det var i dåligt skick. En annan dag trillade spirbommen ner på däck eftersom dess fästanordning på stormasten inte riktigt höll. Inte allt för komplicerade eller allvarliga haverier, speciellt inte med tanke på att de alla hade den goda smaken att ske i dagsljus och i fint väder. Allt var saker vi ganska lätt kunde åtgärda eller byta ut med den utrustning vi har ombord. Men nog killar det lite i magen när det händer!

Så en natt dök det upp ett blinkande ljus mot horisonten, det var fyren på Bermuda. Lite snabbt läsande på sjökortet (kanske i senaste laget) avslöjade att man ska anropa Bermuda Harbour Radio redan på långt avstånd när man är på väg in, vilket vi totalt hade missat och blev upplysta om av radiopersonalen. Men men, de ställde en väldans massa frågor om än det ena, än det andra, märket på vår inombordsmotor, märket på livflotten och dess kapacitet, vårt satellittelefonnummer, vårt callsign och allt möjligt annat. Kan tänka mig att Bermuda är det sista ställe som många skepp besöker inför atlantöverfarter och att det därmed är därifrån många räddningsinsatser utgår, så då kan det ju vara bra att veta så mycket som möjligt på förhand. Vi gick nordöst på rejält avstånd från kusten till gryningen hade underlättat det hela och vi nått den lilla kanalen Town Cut som leder in till St. George’s hamn. I den kanalen vill man minsann inte få möte med något stort, så jag förstår verkligen att man ska förvarna i gott om tid och få tillstånd innan man kommer! Det var en mulen och tråkig dag med en hel del duggregn. Redan innan vi nått tullbryggan såg vi flera vrak som bara låg där, mitt i allt i utkanten av hamnområdet. Det låg resterna av något riktigt långt och stort som det mest bara var rost kvar av just ovanför vattenytan, och så låg vraket från en modern katamaran inte så långt därifrån, på bara några båtslängder från där flertalet båtar låg för ankar. Det kändes lite spökligt och märkligt att se dem ligga där, och i sinom tid skulle vi upptäcka att det är mer regel än undantag i området att lämna vrak vind för våg snarare än att städa upp och avlägsna dem. När vi lade till vid tullbryggan och klev i land kändes det alldeles märkligt att faktiskt stå på något stadigt som inte rörde sig för första gången på över åtta dygn. De andra verkade mest lättade och glada, men själv blev jag ganska illamående. Landsjuk! Efter att ha deklarerat in oss försökte vi lägga oss bland de andra segelbåtarna i närheten, men trots upprepade försök och en båtshake på vift lyckades vi inte få tag på någon boj och vi vågade inte riktigt lita på det något underdimensionerade ankaret med tanke på vilken stark sidvind det blåste. I stället gick vi längre innanför hamnen och lyckades efter upprepade försök lägga till vid kaj vid Capten Smokes Marina, varmt påhejade via vhf från andra seglare på land. Så var vi på Bermuda, och i Capten Smokes Marina, där vi skulle komma att ligga de första nätterna.

Första anhalten – Barbuda

Posted on 30th juni, 2016 under Karibien - Sverige 2016 Inga kommentarer

(De här inläggen kommer i efterskott, det har funnits så mycket annat att göra och pyssla med ombord både under gång och när vi legat still, att bloggandet kommit lite på efterkant. Vi var på Barbuda 24-25e maj.)

Det finns så många saker man vill göra och få klart innan man känner sig redo ibland, och vi insåg att man nog aldrig blir helt färdig för att sätta segel och ge sig av. Men till slut slutade vår att-göra-lista att växa sig längre utan blev faktiskt kortare och kortare, och vi beslöt oss för att ge oss iväg på en liten första seglats norrut till Barbuda 35 sjömil norr om Antigua, på väg vidare mot Bermuda. Innan dess hade vi dock bunkrat färdigt för hela sträckan, och vår shopping hos den gamla damen på grönsaksmarknaden hade bland annat inneburit 10 kg lök, 10 kg potatis, 60 bananer, 50 äpplen och 150 ägg. Något annat vi hade handlat i stora lass var vatten. Ombord finns ju som bekant en watermaker, en underbar manick som drar in saltvatten, filtrerar ut salt och allt annat tänkbart och som sedan spottar ur sig sådär en 15 liter sötvatten i timmen. Den går på ström, och så länge vi kan ladda våra batterier genom solpanelerna och vindsnurran ska det nog gå fint. Men, om det nu skulle vara så att någonting inte går riktigt som vi hade tänkt oss, så måste vi ju kunna klara oss på den mängden vatten vi redan har befintlig ombord. Det finns två tankar som rymmer 100 liter vardera, men de kommer nog att gå åt rätt snabbt, så vi bestämde oss för att bunkra femlitersdunkar. I akterkabinen har vi fyllt upp golvutrymmet upp till kojhöjd med dunkar och lyckats stuva in sådär en 60 dunkar – 300 liter vatten. Förmodligen kommer vi inte behöva det, för watermakern kommer säkert fortsätta vara på bra humör och fungera som den ska, men det handlar ju till syvende och sist om säkerhet, och vi är rather safe than sorry. Samma tänk har vi i matväg – man vill ju hellre sitta fast i stiltje eller någon form av haveri och trasig utrustning med gott om mat än att segla på och att allt fungerar precis som det ska men att maten tar slut. När det gäller sjukvårdsutrustning har vi konstaterat att det märks att det varit en sjuksköterska inblandad i den ursprungliga bunkringen ombord när Aurora korsade Atlanten åt andra hållet, för det är gjort med rejäla marginaler!

En morgon började vi tidigt med att ta oss tillbaka till Falmouth Harbour på sydkusten. Det var där vi var tvungna att skriva in Johan som kapten inför avresan eftersom det var där siste kapten, Daniel, hade lämnat in första halvan av kaptensbytarformulären. Det gick bra nog från Jolly Harbour in till St John’s där vi var tvungna att byta buss, men bussystemet bygger på att bussen avgår när den är full så vi fick stå där omkring en 45 minuter och vänta. När vi väl var i Falmouth och Johan formellt sett blivit kapten så visade det sig att de inte ville låta oss deklarera ut där utan var tvungna att göra det i Jolly eftersom det var där Aurora nu låg. Nåväl, tillbaka till Jolly, en sista liten stund med internet och livstecken hemåt, tanka på så att dieseltankarna var fulla och så började klockan rinna iväg… så vi beslöt att deklarera ut på Barbuda i stället (det är ju samma land), för att få komma iväg någon gång. Stämningen var på topp ombord när vi gick ut ur hamnen och styrde mot nya okända äventyr! En liten bit utanför hamninloppet upptäckte vi något rosa som låg och flöt – det visade sig vara en flytmadrass som kommit på villovägar. Vi tog tillfället i akt att genomföra en manöverbordövning (även om man kan diskutera hur verklighetstroget luftmadrassens rörelser kan jämföras med en människas, speciellt en lite smått panikslagen sådan). Vi gav till slut upp på luftmadrassen och lät den fladdra vidare mot sitt öde och hittade en stor sköldpadda att titta på i stället. Eftermiddagen flöt på, Aurora flöt på och vi ankom Barbuda i kvällens mörker. Månen lyste upp en lång och ganska rak kustremsa och vi ankrade på fin sandbotten strax utanför.

Morgonen därpå när jag stack upp huvudet genom takluckan visade sig Barbudas kust uppfylla alla mina förväntningar på karibisk strand, med så många nyanser av turkost vatten jag kunde föreställa mig mot en ljus sandbotten. En vidsträckt strandremsa fortsatte så långt ögat nådde i båda riktningar och det fanns en enda båt i sikte förutom oss själva, sådär så att man åtminstone kunde intala sig att det var alldeles orört och att vi var de enda varelserna på denna idylliskt vackra plats. Barbuda består på östsidan av en stor lagun som bara åtskiljs (och inte helt och hållet heller, beroende på tidvattnet) från havet av denna långa strandremsa, som inte kan ha varit mer än 50 meter där den var som smalast. Vi styrde in dit med jollen, bar den över stranden och körde vidare över lagunen in till Codrington, öns största ort (om man nu kan kalla det mer än by). Att deklarera ut oss tog inte mindre än fyra besök till tre olika instanser belägna på helt olika sidor av den lilla orten, och tog oss flertalet timmar. Det var varmt att gå runt under den stekande solen, men det var fascinerande att se Codrington. Husen var i alla möjliga stadier av förfall eller konstruktion (hur vet man säkert vad som är vad?) och i färgskalans alla nyanser, fast med klar preferens för pastell. Alla tänkbara byggnadsstilar fanns representerade, fast samtliga i enplansvariant, och det var tydligt att gatunätet var uppbyggt runt husen, snarare än tvärt om. Tillbaka till strandremsan beslöt vi oss för att ta en rejäl bensträckare och unnade oss en långpromenad fram till solnedgången innan vi lättade ankar, och det är jag väldigt glad för att vi gjorde. På flera ställen fann vi spår av riktigt stora sköldpaddor som kravlat upp från vattnet för att lägga sina ägg. Spåren var väldigt färska men vi såg inga spår av att äggen skulle ha kläckts, och det kändes lite vördnadsfullt att få befinna sig i dessa respektingivande djurs barnkammare. Lagom till natten kom vi iväg med siktet inställt på Bermuda sådär en åtta dagars gång bort och påbörjade för första gången våra nattpass!

Aurora är på väg hem!

Posted on 21st maj, 2016 under Karibien - Sverige 2016 1 kommentar

Ombord finns nu fem glada knäppgökar som har tagit på Manskapsflaggorna hissas av Ines och johansig och fått uppdraget att segla hem skutan. Ansvarig (formellt sett i alla fall) har vi Johan, som med sitt Jesuslånga hår seglat omkring 27.000 sjömil. Förste styrman, det rödhåriga energiknippet fröken Inès, brukar hålla koll på vilda barn på segelkollo. Grabbarna grus, även M&M kallade eller Martin och Magnus, är skeppets muskelkrafter och medan Martin experimenterar i kökets gungningar ansvarar Magnus för snickrandet. Undertecknad, Mikaela, har tagit på sig ansvaret för matplanering och dokumentation (läs bloggande). Samtliga är väl egentligen svenskar, fast en halvfransyska och två hemvändare efter några år i Australien respektive Spanien, därav utbudet av identitetsförvirring bland manskapsflaggorna.

Från flygplatsen kom vi till Falmouth Harbour på Antiguas sydkust strax före skymningen. Vi byggde ett berg av väskor på bryggan och jag väntade med Martin i mörkret under stjärnorna medan Johan och Inès fick lift ut till Aurora för att hämta jollen. Att sen åka ut, i mörkret och med flygfiskar runt omkring åt alla håll kändes ganska magiskt. Aurora dök upp ur mörkret som en lite spöklik figur och allt kändes så himla läckert!

Första dagarna blev mest ägnade åt röjning, rensning och omstuvning av allt möjligt för att få plats med våra egna saker. Vilken härlig känsla och stort steg mentalt bara att kunna packa in sina saker i ett skåp och få bort resväskorna ur salongen! Sakta men säkert börjar vi lära oss hitta, förstå oss på alla olika system och boa in oss. Inte för att det var så att saker inte fungerade när vi kom, men man vill ju kasta ett öga på och gå igenom allt så att vi känner oss säkra med hur saker fungerar inför seglandet.

Ines (i bakgrunden), Martin, Johan och MagnusEfter ett par dagar anlände Magnus och besättningen blev komplett. Vi utforskade Saint John, Antiguas huvudstad och hittade en stor marknadshall för frukt och grönsaker som kändes lovande för proviantering. Från Saint John tog vi oss på en liten tur till Jolly Harbour på östkusten där vi fått höra att bästa stora matbutiken fanns – mycket riktigt. Vi bestämde oss för att ta oss dit i stället för att stanna i Falmouth där det inte finns särskilt stora inköpsmöjligheter. Sagt och gjort – en morgon efter frukost på nybakade scones gjorde vi loss från bojen och satte segel. Vind fanns det gott om och även om vågorna var ganska långa och utdragna var de inte direkt små. På ett par timmar tog vi oss till Jolly Harbour och även om vi bara experimenterade utan att riktigt ha fått grepp om Aurora och hur hon rör sig gjorde vi ganska god fart – låg på gränsen till sju knop en stor del av turen. Lite lätt illamående (är jag ju tvungen att erkänna) lyckades jag bli kompis med köket även i rörelse och maten var klar strax innan vi ankrade just utanför mynningen till Jolly Harbour.

Väl på plats gick vi lös på Epicurean Super Market och fyllde tre rågade kundvagnar utifrån den längsta handlingslista jag någonsin hanterat. Första etappen norrut till Bermuda borde rimligtvis ta ungefär tio dagar, men proviantmässigt så har vi velat gäcka Murphy och hans lag om alltings jävlighet och om nu allt som skulle kunna gå fel faktiskt går fel, i fel ordning.. så vill vi kunna slippa gå hungriga under ganska lång tid. Martin och jag hade räknat på de 15 lite mer avancerade och tio lite enklare rätter vi tänker kan förgylla vardagen ombord, och så har vi tänkt oss ’normal’ mat två gånger om dagen i trettio dagar, konservreserver för ytterligare tio dagar, samt frukost, samt marginaler och tja.. Det blev en himla massa mat helt enkelt. Vi tömde hylla efter hylla av allt från mjölk till havregryn. Jollen gick varm fram och tillbaka mellan bryggan och Aurora.

Egentligen ingår varken duschfasciliteter eller wifi förLite regn på första segelturen (Magnus, Ines, Johan och Martin) de som inte ligger vid boj eller brygga i Jolly Harbour, men Inès och jag lyckades flirta in oss hos tjejerna på hamnkontoret och det var en ren fröjd att få ta sig en rejäl dusch och hårtvätt följt av obegränsat wifi… Nu har vi legat där ute vid vår boj i tio dagar och vi börjar närma oss slutet på listan av saker som vi vill gå igenom innan avfärd. För egen del har jag bekantat mig med extremerna – skrovet och masterna, det är där jag trivs bäst. Fast bara av att lalla runt lite och kika på Aurora undertill får jag så stor dyklust, ge mig tuber! Fast det är nog ändå svårslaget att sitta uppe längs med master och vajrar på vår egenhändigt snickrade båtmansstol, rejält fastbunden i en flytvästssele och hissad i storfallet. Om kvällarna blir det mys med film, allmänt hyggesnack uppe i sittbrunnen under stjärnorna och kvällsdopp för att svalka sig mot karibiens fuktiga värme. Vi har hunnit unna oss att ta helg och bara koppla av med en liten vandringstur upp på några kullar här i närheten och där hittade vi en härlig strand. På stranden var det fullt av tillfälliga picknickinrättningar, det verkar vara den lokala stranden, vi var det ena av två ljushyade sällskap, och stämningen var riktigt festlig med en massa grillat i luften. De här människorna vet verkligen hur man gör en rejäl picknick! Ett gäng bjöd in oss att smaka lite av deras traditionella risrätt med kött och bönor, några riktigt smarriga stekta bröd och en fräsch röd dryck med smak av kanel.

Utsikt från stormastenYtterligare en tur till Saint John gjorde att vi fick tag på nästan alla verktyg och praktiska saker som vi inte hittat ute i Jolly Harbour och dessutom upptäckte vi fantastiska förutsättningar för provianteringen på marknaden. Jag frågade en äldre dam om vilka dagar det är mest liv på marknaden, priser och utbud. Det visade sig att lördagar är den stora marknadsdagen, då kommer bönderna in till stan långt före gryningen och marknadsförsäljarna köper upp produkterna av bönderna och sedan drar själva marknaden så sakteliga igång. Denna charmiga dam, Miss Adonis, erbjöd sig att försöka skaka fram vad vi nu ville ha i de mängder vi önskade för att kunna ha en leverans förberedd, förutsatt att vi kunde göra en beställning på förhand. Guld värt! Hon bad mig komma tillbaka dagen efter för att försäkra sig om att det hon kunde få fram var vad vi ville ha och allt kändes kanon.

Det är långt ifrån enbart grönsakerna och frukten som känns riktigt bra. Trots att vårt gäng består av tre människor som aldrig mötts förrän på flygplatsen och två som kännt varandra ganska länge så går all personkemi över förväntan. De första tio dagarnas smekmånad är över och vi lever ju minst sagt tätt inpå varandra. Men vi har det ändå över förväntan bra, jobbar och trivs och myser ihop. Och vad annars skulle vi egentligen kunna göra? De idylliska omgivningarna med vacker natur, korall- och snäckfyllda sandstränder, salta dopp direkt från båten, stjärnklara nätter med starkt månljus och hela mysfaktorn med att bo direkt på havet är minst sagt tongivande.