De första dagarna vi var på väg hade vi fint väder och bekväm gång, men trots både det och sjösjukeplåster var vi alla lite trötta och lätt illamående. Det tar sin lilla tid att vänja sig vid det hela – Auroras rörelser, dygnsrytmen med nattpass och det hela i största allmänhet, speciellt för de av oss som inte har så mycket seglingserfarenhet. Bara det att allt tar så lång tid och energi för att man konstant behöver balansera upp vågorna eller hålla i sig gör att tröskeln för att göra saker blev ganska hög. Nog för att Aurora har ett för sin standard både rymligt och luxuöst utrustat kök, men det tar ändå sin tid att laga mat åt fem personer (varav tre hungriga gossar) ett par gånger om dagen, speciellt eftersom vi nu vill få unna oss att spara pås- och burkmat till dåligt väder och satsar på lite mer rejäl mat tills vidare.
Efter ett par dagar fick vi vårt första besök av delfiner, även om de varken kom särskilt nära eller stannade särskilt länge. Men mer skulle det bli under vår resas gång! Ungefär samtidigt fick vi våra första omgångar av lite sämre väder, med lite större vågor, korssjö och en hel del salta skvätt upp på däck. Däremot kan jag inte riktigt påstå att jag förstår varför det nödvändigtvis ska vara just på nattpassen som det regnar och blåser upp som mest. Nätterna var vackra, ofta stjärnklara, och jag har aldrig sett så vackert blinkande stjärnor. För att inte tala om marelden… Själv hade jag aldrig sett mareld tidigare, och första gången jag såg det blev jag verkligen som trollbunden, det kändes alldeles magiskt, som något hämtat ur en disneyfilm.
Dagtid fortsatte vi att pyssla med än det ena, än det andra som gjorde våra liv lite mer bekväma och praktiska ombord. Bara att hålla ordning på alla råvaror, framförallt färskvarorna i form av frukt och grönsaker kräver ett visst mått av dedikation och underhåll, det ska gås igenom, kikas på, vändas på, klämmas på och det som är på väg att bli dåligt ska sållas ut för att användas så snart som möjligt eller slängas om det redan är försent. Vi hade valt att frossa i bananer, för de var mycket billigare än äpplen och annan praktisk frukt, och även om vi fått dem i väldigt varierande mognadsgrad precis som efterfrågat så mognade allihop betydligt fortare än vad vi hade hoppats på. Det blev banan på nattpassen, som mellanmål, banangröt till frukost, bananscones, och till slut gjorde Martin en strålande insats med de sista bananerna i form av bananshakes. Majoriteten av Auroras besättning var involverade i nämnda bananshakes, bör tilläggas, eftersom de tillverkades på inrådan av fröken Ines som även stod för skalandet av de mer mögliga exemplaren, och varmt assisterad av Magnus, som blivit känd som allas vår bananbrytare. Kapten och undertecknad nöjde sig med att övervaka köksbestyren från sittbrunnen och invänta slutresultatet. Vid det laget hade vi ändå blivit tvungna att slänga en ganska stor del, tyvärr. Men man lär sig vad som håller och hur det fungerar! Inte bara lärde vi oss en del om maten ombord, utan vi hade även intressanta och lärorika dagar rent båttekniskt. Fockskotet nöttes av mot ett av stormastens vant och bomuthalet till storseglet gick av för att det var i dåligt skick. En annan dag trillade spirbommen ner på däck eftersom dess fästanordning på stormasten inte riktigt höll. Inte allt för komplicerade eller allvarliga haverier, speciellt inte med tanke på att de alla hade den goda smaken att ske i dagsljus och i fint väder. Allt var saker vi ganska lätt kunde åtgärda eller byta ut med den utrustning vi har ombord. Men nog killar det lite i magen när det händer!
Så en natt dök det upp ett blinkande ljus mot horisonten, det var fyren på Bermuda. Lite snabbt läsande på sjökortet (kanske i senaste laget) avslöjade att man ska anropa Bermuda Harbour Radio redan på långt avstånd när man är på väg in, vilket vi totalt hade missat och blev upplysta om av radiopersonalen. Men men, de ställde en väldans massa frågor om än det ena, än det andra, märket på vår inombordsmotor, märket på livflotten och dess kapacitet, vårt satellittelefonnummer, vårt callsign och allt möjligt annat. Kan tänka mig att Bermuda är det sista ställe som många skepp besöker inför atlantöverfarter och att det därmed är därifrån många räddningsinsatser utgår, så då kan det ju vara bra att veta så mycket som möjligt på förhand. Vi gick nordöst på rejält avstånd från kusten till gryningen hade underlättat det hela och vi nått den lilla kanalen Town Cut som leder in till St. George’s hamn. I den kanalen vill man minsann inte få möte med något stort, så jag förstår verkligen att man ska förvarna i gott om tid och få tillstånd innan man kommer! Det var en mulen och tråkig dag med en hel del duggregn. Redan innan vi nått tullbryggan såg vi flera vrak som bara låg där, mitt i allt i utkanten av hamnområdet. Det låg resterna av något riktigt långt och stort som det mest bara var rost kvar av just ovanför vattenytan, och så låg vraket från en modern katamaran inte så långt därifrån, på bara några båtslängder från där flertalet båtar låg för ankar. Det kändes lite spökligt och märkligt att se dem ligga där, och i sinom tid skulle vi upptäcka att det är mer regel än undantag i området att lämna vrak vind för våg snarare än att städa upp och avlägsna dem. När vi lade till vid tullbryggan och klev i land kändes det alldeles märkligt att faktiskt stå på något stadigt som inte rörde sig för första gången på över åtta dygn. De andra verkade mest lättade och glada, men själv blev jag ganska illamående. Landsjuk! Efter att ha deklarerat in oss försökte vi lägga oss bland de andra segelbåtarna i närheten, men trots upprepade försök och en båtshake på vift lyckades vi inte få tag på någon boj och vi vågade inte riktigt lita på det något underdimensionerade ankaret med tanke på vilken stark sidvind det blåste. I stället gick vi längre innanför hamnen och lyckades efter upprepade försök lägga till vid kaj vid Capten Smokes Marina, varmt påhejade via vhf från andra seglare på land. Så var vi på Bermuda, och i Capten Smokes Marina, där vi skulle komma att ligga de första nätterna.