Vilken underbar segling vi haft över Atlanten! Jag kommer förmodligen skriva ett längre och mer detaljerat inlägg lite senare men just nu kan jag konstatera att 24 dygn till havs är inget jag ångrar. Så mycket tid. Så många tankar. När vi lämnade Las Palmas på Gran Canaria så kändes det nästan oöverstigligt trots att jag gjort det en gång tidigare. Fick ju nästan svindel av att titta på en karta och se hur långt det var. 2800 sjömil. Det var lite jobbigt i början, men efter några dagar började rutinerna sättas och kroppen började vänja sig vid vakttiderna. Man kommer in i en bubbla som kanske just är lite jobbig att komma in i men som är än värre att komma ut från.
Jag har tittat upp mot otroliga stjärnhimlar, sett fler stjärnfall än vad jag kan räkna, fullmånar som lyst som strålkastare på däck. Många nattvaktstimmar där sällskapet varit vågor, mörker, vinden och stjärnorna och kanske en ljudbok eller musik. Atlantnavigering är också att vara lite orolig över att båtar är ”för nära”, när de är åtta sjömil bort…
Har tänkt så mycket. Känner mig så mycket äldre. Fantastiska solupp- och nedgångar där varenda en varit olika men alla minnesvärda. Man ser så långt. Blixtarna kan vara två sjömil bort, men också flera hundra. Jag vet inte, jag tappar perspektiven. Jag tittar bort mot horisonten och ser bara hav. Och vet att nästa gång vågorna slår mot land så är det på Antarktis.
De ibland flera hundra meter långa atlantdyningarna som ligger under de vanliga vågorna gör att det ser ut som att havet andas. En naturens respirator, som höjer och sänker sig i en lugn och regelbunden takt. Vetskapen om att man är liten i världen. Men också att världen inte är så stor. Att vi seglade över Atlanten på 24 dagar. Det som såg så långt och oöverstigligt ut. Sånt här ger minnen för livet och jag önskar att fler fick uppleva det.
