Tiden går så fort. Igår kom vi hem till Stockholm från New York där vi spenderade ett par dagar mellan flygen från Grenada och till Sverige. Kylan slog till hårt, minus 5 i New York och minus 2 här.Vardagen är tillbaka och imorrn återgår jag till jobbet. Har glömt bort min kod till jobblegget men förhoppningsvis sitter den i muskelminnet när jag väl står framför siffrorna.
Jag har haft fantastiska veckor i Karibien sedan vi anlände till Barbados efter Atlantöverfarten som alltså tog 24 dagar och var fantastisk, vilket jag skrev om i mitt tidigare inlägg. En mer detaljerad beskrivning av dag-för-dag-seglandet över Atlanten tror jag att jag hoppar över. Dels för att det mesta som hände var att jag tänkte och kände mer än saker som de facto hände, vilket jag redan redogjort för, men dels för att Lisa på s/y Barit redan har skrivit en: http://www.sy-barit.se/2019/01/13/atlanten-vi-kom-ivag-och-over-2/
Men Barbados alltså. Riktigt samma sak var det ju inte att komma fram som första gången 2012, det måste erkännas. Då var det en helt ny värld för mig eftersom jag aldrig varit där tidigare och knappt sett något på tv eller läst om karibisk kultur eller mat. Men den här gången kände jag att det var kul att känna till huvudstaden; Bridgetown. Var stränderna, affärerna och marknaderna ligger, hur man transporterar sig. Maten. Kulturen. Att känna en annan säkerhet än förra gången. Att kunna välja bort saker och inte känna att man måste ”se allt”. En dold turistattraktion är annars att åka deras lokal”buss”: maxitaxi. En minibuss med plats för 10 men där det alltid kan klämmas in 25 om man bara vill.
Jag fick äntligen beställa rum punch, chicken roti (wrap med kyckling och vanligtvis potatis och massa kryddor) och doubles (wrap med kikärtsröra) igen. Dricka golden apple-juice och den glögglikande kalla drycken sorrel. Kan ibland känna avundsjuka mot de som älskar Asien. Även om jag nu inte är speciellt förtjust i sushi så antar jag att det går att få en decent portion sushi i Sverige. I Stockholm finns det mig veterligen ingen som lagar doubles eller roti. Och om det finns, hör av er nu på studs! Det gör att maten där är lite now or never, om man inte försöker laga den själv hemma då förstås.Efter mitt försök att laga chicken roti inför en Karibienfest vi hade, där en batch tog fyra timmar och tömde fyra ICA Maxis lager av typ 67 olika kryddor, så är jag inte speciellt lockad att göra om bedriften. Och då försökte jag mig inte ens på brödet…
Saknar den höga soca-musiken där de på radion har vanan att ropa ut saker så fort det blir en liten paus mellan textraderna i sångerna. En snabb googling ger t.ex. den här radiostationen: https://tunein.com/radio/The-One-981-s54348/
På Barbados var vi också en sväng på Mount Gay-museet. Själva fabriken ligger lite längre bort från Bridgetown men det är alltid trevligt att få en museum-tour, prova deras rom och köpa lite merch. Dessutom stötte vi på några svenska långseglare, vilket alltid är kul. Fabriken till Barbados-producerade ölen Banks var vi också på, och där fick man gå runt och titta på produktionen. I min och Jakobs jakt på rom/öl-merch till kommande karibienfester hemma i Sverige så försökte vi köpa barens plastmatta (ni vet den på bardisken som man ställer flaskorna/glasen på) men det gick tyvärr inte för sig. Det funkade däremot på Mount Gay, där bartendern sa ”Everything has a price, man”.
Sista dagen innan vi lämnade ankringen utanför Bridgetown när vi var i stan och ingen var ombord fick Jakob ett meddelande på mobilen från sin inlagda bevakning av båten att ”s/y Barit has gone out of zone”. Jaha, draggar vi? Vi ville ju absolut inte ha samma situation som vi hade med Aurora på Guadeloupe för några år sedan, där vi efter en heldag iland hade med oss fullt med kyl- och frysvaror i dingen men kunde inte hitta båten i mörkret i ankringsviken. Några långseglare vinkade oss till sig; Aurora hade draggat ut till havs. De hade försökt lägga ut fler ankare och starta motorn utan framgång. Med full fart satte vi av mot båten efter att ha lastat ut matvarorna hos en annan seglare och kunde lokalisera båten, ta oss ombord (vilket inte var lätt pga de stora vågorna), konstatera att båten slutat dragga, ta upp ankarkättingen, upptäcka att ankaret fastnat i en stor fiskebur, leta upp vår stora bultsax som aldrig tidigare eller senare kommit till användning, klippa av den fiskeburen med mina sista krafter och kunna ankra om inne i viken igen. Så nja, det hade vi ju inte lust med. När vi åker ut mot båten så ser vi att den faktiskt har draggat. Kustbevakningen är där också. Några seglare har informerat dom och de har varit ombord och försökt få stopp på båten. Den var inte en lika lång draggning som i Guadeloupe och det var inte i mörker, men ankaret hade fastnat precis på en platå innan det blev djupare. Några meter till så hade den inte kunnat fästa igen. Är tacksam för uppmärksamma seglare!
Efter en sannerligen skumpig nattsegling till lilla ön Union Island som tillhör St Vincent och Grenadinerna gick vi till restaurangenBarracuda det första vi gjorde, som låg kvar sedan sist vi var där. Ägt av ett italienskt par där maken verkar hålla koll på att de anställda jobbar (Karibien har en otroligt varm atmosfär men service och västerländsk effektivitet är vanligtvis inte deras grej, på gott och ont) och hustrun bakar pizzor. Äntligen pizza! Men det fanns tyvärr bara en (1) deg, så barnen fick dela på en calzone och vi andra beställa annat. Vi tog dock igen det ett par dagar senare då vi gick tillrestaurangen vid lunchtid och reserverade sex pizzadegar till kvällen. Success!En av kvällarna åkte vi ut till Happy Island med dingen, en liten ö byggd med snäckskal bestående av en bar. När de måttar upp en rågad sexa rom i rumpunchen tycker man först att det var lite snålt för att vara Karibien, men Jakob påpekar att det är den starka 80-procentiga rommen, och då blev det ju helt plötsligt rätt OK igen.
På Union Island träffade vi killarna Luke ochJay-Jay och deras familj igen. De lärde vi känna under åren vi var där under seglingssäsongerna. De hade växt och mognat och var definitivt inga barn längre. Båda jobbade med fiske, och Jay-Jay hade till och med varit så långtupp som till Miami med fiskebåten. Världen är mycket större och mer ouppnåelig för människor på små öar i Karibien än vad den är för oss. Önskar att vi kunde betala flygbiljetter så att de fick komma till Sverige och uppleva snö och minusgrader. Pappan och mamman jobbar med hummergrillningar för långseglare påTobago Cays så det var vi med på två gånger, liksom så många gånger förr.Otroligt gott att äta vitlökspenslade grillande humrar, ris, sallad, plantains(matbananer) och vitlökspotatisar på en liten strand i sköldpaddsreservatet Tobago Cays. De vilda sköldpaddorna simmar runt på botten och går upp för att andas efter några minuter. Otroligt fina djur.
Nyårsafton på Union Island var socamusik (mjuk-soca för nybörjare, på tex Spotify: Fantasic Friday med Super Blue och Differentology med Bunji Garlin, eller på ovannämnda radiokanaler), fyrverkerier och Hairoun (St Vincent och Grenadinernas lokala öl) på huvudgatan. Så otroligt mycket folk! Var kom alla människor ifrån?
Ett besök på öde Petit Tabac hann vi också med samma dag som vi lättade ankar och gick tillbaka till Union för ytterligare en natt och utklarering på den lilla flygplatsen. Petit Tabac var en av inspelningsplatserna för första Pirates of the Caribbean-filmerna, och även den ö där vår gamla båt Auroras paying crew Cissis flipflops blev begravda back in the days. Hon hade glömt dom i båten när hon flög hem och resten av besättningen tyckte att de behövde en fin viloplats. Begravningsplatsen hittades dock aldrig när vi var där nu, korset av grenar vi gjorde för att markera platsen har nog blåst ner och blivit begravd av sand för flera år sedan. RIP Cissitofflorna.
Nästa stopp blev Carriacou som tillhör Grenada. Ett fantastiskt ställe med otroliga stränder, som fått tre stora uppsving sedan sist vi var här:
1. Inklareringen kan nu göras i Tyrell Bay där alla långseglare ligger ankrade. Man måste alltså inte, som förr, ta bussen till andra sidan ön iHillsborough för att anmäla sin ankomst till landet.
2. Det har öppnat en, med karibiska småöars mått mätt, gigantisk västerländsk supermarket i Tyrell Bay: Alexis. Eller alltså, den är ju närmare storleken på en Coop nära, men att grönsakerna ligger i en kyl med belysning, konserver står på ordentliga hyllor, standardiserade kyl- och frysdiskar och industripackade förpackningar med mjöl, bakpulver osv, är ovanligt i den sydligare delen av Karibien. Detta är både på gott och ont. Det är ju fantastiskt med det stora utbudet, men affären passar inte in i miljön, som är precis vid stranden. Om 20 år kanske de karibiska öarna ser ut som en vanlig västerländsk ö eller stad, och hur kul är det?
3. Restaurangernas restaurang, Big Citi Grill, som förr i tiden låg på Union Island och där vi kunde käka frukost, lunch och middag under de månader som spenderats på ön, har flyttat och ligger nu på huvudgatan i Hillborough på Carriacou. Det var så kul att träffa ägaren och kocken Big T igen och äta hans fantastiska hamburgare och dricka rum punch och pina colada vid stranden. Big Citi var den enda sponsorn till den berömda (?) fotbollsmatchen mellan Sverige (Auroras besättning och några kompisar till Daniel och Martin som var där för att kitesurfa) och Union Island för några år sedan. Att vi var något annat än ett proffslag hade inte riktigt nått fram till Union Islands lag, de trodde att vi var Sveriges landslag som var där på semester. Om vi förlorade? Jepp. Men snygga t-shirtar hade vi, med Big Citi-tryck.
Och till sist då, Grenada. Några timmars segling från Carriacou och med en rejäl sväng förbi den aktiva undervattensvulkanen Kick ’em Jenny för att undvika att hamna mitt i en stor bubbla med gas som gör att båten förlorar bärighet och sjunker. Men det gick bra, och på Grenada finns det mycket att se.Vi försökte genast få kontakt med vår ständiga följeslagare och vän Mike som jobbar som guide och han hade kvar samma nummer. Fantastiskt! Så det blev enheldag med båtens besättning på vattenfallsbad, muskotnötsfabriken (Grenada är världens näst största exportör av muskot), Grenada chocolate factory, och romdestilleriet Antoine Destillery (där de använder samma metoder och utrustning som vid starten på 1700-talet, bland annat ett vattenhjul som driver pressningen av sockerrörssaft). Tyvärr innehåller deras orginalrom Rivers 85 procent alkohol och får inte tas med på flyget.
Mike är förutom guide även odlare av en mängd olika frukter, grönsaker och kryddor. Vi brukar alltid få presenter från hans odlingar, men den här gången fick vi komma hem till honom och titta själva. De färska kakaofrukternas kärnor har ett lite slemmigt hölje som sitt utseende till trots är otroligt goda att suga på. Hans två söner hade liksom Luke och Jay-Jay växt och blivit äldre, och den äldsta killen som för några år sedan blev fascinerad av Jakobs ”gömma en peng i handen”-trick gick inte på det längre, däremot förstod hans yngre bror inte alls var myntet hade tagit vägen.
Vi gick därifrån med massor med frukter och kryddor rikare. Mike är ännu en person som jag önskar att vi hade råd att betala flygresa till Sverige för. Är det någon långseglare som läser och är i krokarna så slå en pling till honom: +1 (473) 403-3358. Han har lovat att inte byta nummer 🙂
För första gången sedan Las Palmas låg vi i en marina, i Grenadas huvudstad St George’s. Några dagar fick vi här, jag ochJakob, innan det var dags att flyga hem. Nackdelen med skyddade marinor jämfört med ankring lär man sig rätt snabbt: värmen. Speciellt på natten. Tur att katamaranen har ett nät längst fram så att man kan sova där istället. Men nuhar jag bytt +35 till -5. Det är ok. Intalar jag mig. Men härligt var det alltsammans. Jag gör det nog igen.