(De här inläggen kommer i efterskott, det har funnits så mycket annat att göra och pyssla med ombord både under gång och när vi legat still, att bloggandet kommit lite på efterkant. Vi var på Barbuda 24-25e maj.)
Det finns så många saker man vill göra och få klart innan man känner sig redo ibland, och vi insåg att man nog aldrig blir helt färdig för att sätta segel och ge sig av. Men till slut slutade vår att-göra-lista att växa sig längre utan blev faktiskt kortare och kortare, och vi beslöt oss för att ge oss iväg på en liten första seglats norrut till Barbuda 35 sjömil norr om Antigua, på väg vidare mot Bermuda. Innan dess hade vi dock bunkrat färdigt för hela sträckan, och vår shopping hos den gamla damen på grönsaksmarknaden hade bland annat inneburit 10 kg lök, 10 kg potatis, 60 bananer, 50 äpplen och 150 ägg. Något annat vi hade handlat i stora lass var vatten. Ombord finns ju som bekant en watermaker, en underbar manick som drar in saltvatten, filtrerar ut salt och allt annat tänkbart och som sedan spottar ur sig sådär en 15 liter sötvatten i timmen. Den går på ström, och så länge vi kan ladda våra batterier genom solpanelerna och vindsnurran ska det nog gå fint. Men, om det nu skulle vara så att någonting inte går riktigt som vi hade tänkt oss, så måste vi ju kunna klara oss på den mängden vatten vi redan har befintlig ombord. Det finns två tankar som rymmer 100 liter vardera, men de kommer nog att gå åt rätt snabbt, så vi bestämde oss för att bunkra femlitersdunkar. I akterkabinen har vi fyllt upp golvutrymmet upp till kojhöjd med dunkar och lyckats stuva in sådär en 60 dunkar – 300 liter vatten. Förmodligen kommer vi inte behöva det, för watermakern kommer säkert fortsätta vara på bra humör och fungera som den ska, men det handlar ju till syvende och sist om säkerhet, och vi är rather safe than sorry. Samma tänk har vi i matväg – man vill ju hellre sitta fast i stiltje eller någon form av haveri och trasig utrustning med gott om mat än att segla på och att allt fungerar precis som det ska men att maten tar slut. När det gäller sjukvårdsutrustning har vi konstaterat att det märks att det varit en sjuksköterska inblandad i den ursprungliga bunkringen ombord när Aurora korsade Atlanten åt andra hållet, för det är gjort med rejäla marginaler!
En morgon började vi tidigt med att ta oss tillbaka till Falmouth Harbour på sydkusten. Det var där vi var tvungna att skriva in Johan som kapten inför avresan eftersom det var där siste kapten, Daniel, hade lämnat in första halvan av kaptensbytarformulären. Det gick bra nog från Jolly Harbour in till St John’s där vi var tvungna att byta buss, men bussystemet bygger på att bussen avgår när den är full så vi fick stå där omkring en 45 minuter och vänta. När vi väl var i Falmouth och Johan formellt sett blivit kapten så visade det sig att de inte ville låta oss deklarera ut där utan var tvungna att göra det i Jolly eftersom det var där Aurora nu låg. Nåväl, tillbaka till Jolly, en sista liten stund med internet och livstecken hemåt, tanka på så att dieseltankarna var fulla och så började klockan rinna iväg… så vi beslöt att deklarera ut på Barbuda i stället (det är ju samma land), för att få komma iväg någon gång. Stämningen var på topp ombord när vi gick ut ur hamnen och styrde mot nya okända äventyr! En liten bit utanför hamninloppet upptäckte vi något rosa som låg och flöt – det visade sig vara en flytmadrass som kommit på villovägar. Vi tog tillfället i akt att genomföra en manöverbordövning (även om man kan diskutera hur verklighetstroget luftmadrassens rörelser kan jämföras med en människas, speciellt en lite smått panikslagen sådan). Vi gav till slut upp på luftmadrassen och lät den fladdra vidare mot sitt öde och hittade en stor sköldpadda att titta på i stället. Eftermiddagen flöt på, Aurora flöt på och vi ankom Barbuda i kvällens mörker. Månen lyste upp en lång och ganska rak kustremsa och vi ankrade på fin sandbotten strax utanför.
Morgonen därpå när jag stack upp huvudet genom takluckan visade sig Barbudas kust uppfylla alla mina förväntningar på karibisk strand, med så många nyanser av turkost vatten jag kunde föreställa mig mot en ljus sandbotten. En vidsträckt strandremsa fortsatte så långt ögat nådde i båda riktningar och det fanns en enda båt i sikte förutom oss själva, sådär så att man åtminstone kunde intala sig att det var alldeles orört och att vi var de enda varelserna på denna idylliskt vackra plats. Barbuda består på östsidan av en stor lagun som bara åtskiljs (och inte helt och hållet heller, beroende på tidvattnet) från havet av denna långa strandremsa, som inte kan ha varit mer än 50 meter där den var som smalast. Vi styrde in dit med jollen, bar den över stranden och körde vidare över lagunen in till Codrington, öns största ort (om man nu kan kalla det mer än by). Att deklarera ut oss tog inte mindre än fyra besök till tre olika instanser belägna på helt olika sidor av den lilla orten, och tog oss flertalet timmar. Det var varmt att gå runt under den stekande solen, men det var fascinerande att se Codrington. Husen var i alla möjliga stadier av förfall eller konstruktion (hur vet man säkert vad som är vad?) och i färgskalans alla nyanser, fast med klar preferens för pastell. Alla tänkbara byggnadsstilar fanns representerade, fast samtliga i enplansvariant, och det var tydligt att gatunätet var uppbyggt runt husen, snarare än tvärt om. Tillbaka till strandremsan beslöt vi oss för att ta en rejäl bensträckare och unnade oss en långpromenad fram till solnedgången innan vi lättade ankar, och det är jag väldigt glad för att vi gjorde. På flera ställen fann vi spår av riktigt stora sköldpaddor som kravlat upp från vattnet för att lägga sina ägg. Spåren var väldigt färska men vi såg inga spår av att äggen skulle ha kläckts, och det kändes lite vördnadsfullt att få befinna sig i dessa respektingivande djurs barnkammare. Lagom till natten kom vi iväg med siktet inställt på Bermuda sådär en åtta dagars gång bort och påbörjade för första gången våra nattpass!